Man borde inte sova Songtext
von Helen Sjöholm

Man borde inte sova när natten faller på
För tänk då blänker stjärnorna högt uppe i det blå
Det är så tyst och stilla, att sova vore illa
Jag vandrar mina vägar över slätt och genom skog
Och stjärnorna, de följer mig, så sällskap har jag nog


Det sägs att de är tusen mil och mer ändå från oss
Än brinner de med stadigt sken, än flammar de som bloss
Som silver och kristaller nu deras gnistor faller
Och en och annan flämtar till när hon har brunnit ut
Så faller hon, då blir det som en strimma rök till slut

Man kan väl aldrig drömma så grant och underbart
Som själva natten ter sig då stjärnor lyser klart
Det är som om det hördes ett silverspel som rördes
Man borde inte sova när natten faller på
Man borde se på stjärnorna, man borde vara två