Balladen om den amerikanske frisören Songtext
von Blå tåget

En amerikan jag träffa, på en plats där man drog kniv
Ja det var i Stockholm, denna stad förvildad
Han sitt hemland lämnat, trött på våld, och trånga perspektiv
Denna livsstil var så cynisk, och naiv.

Han var blek och sammanbiten, håret glänste av allt fett
Ja, han verka som en gatans desperado
Men en tuff och vårdslös gest, han tände så en cigarett
Och sa mellan puffarna av rök, avmätt;

En frisör jag var, till tjänsteman problem fått med sitt hår
Men mest kom det ansvarstyngda män i staten
För att lätta på sitt samvet, och av skäggväxt dölja spår
Som en präst jag var, som bak en biktstol står


Ni förstår nog vid min stol, det surra av förtroligt prat
Och så småningom det öppna mina ögon
För att slätkammad senator, eller lockig Demokrat
Blott var gangsters i den värsta gangsterstat

Det var hemskt i Vita Huset, satt en brännvinsadvokat
Ja, en folkvald skurk, helt vidrig att beskåda
Vietnamkriget var ett brott, jag sälla mig helt desperat
Till de långhåriga, och jag kände, hat

Men min fackförening ingrep, jag mig illojalt betett
Mot min yrkeskår, och hårkultur′n i staten
Av att öppet säga, att de långhåriga hade rätt
Min licens man tog, och man tog den rätt och slätt

Där han tystna eftertänksamt, och såg kritiskt på mitt hår,
Det vår ljust och rufsigt, oklippt, så förvildat
Det är klart för en frisör, var den en styggelse rätt svår
Men han fortsatte med sin gälla tenor


Ja, mitt hemland styrs av män som inför ett problem drar kniv
Dom är liksom politikens desperados
Dom är skamlösa och fräcka, och har trånga perspektiv
Man på samma gång är cynisk och naiv