Dialog i Mariagränd Songtext
von Björn Afzelius

Där satt hon i månskenet, blek och ensam
I gränden, bland lera och sten
I slitna kläder och med håret på ända
Och med nakna blåfrusna ben
Hennes ögon stirrade rakt genom mörkret
Mot muren mittemot
Hon viskade stilla med trasiga läppar:
Åh Gud, vad har jag gjort?

Välkommen hit, min unge man
Ni har väl inte gått fel?
Ni ler så förnöjt fast ni står här i sörjan
Men ni har kanske druckit en del
Jag ser på ert ansikte och era kläder
Att ni inte alls hör hit
Era kläder är nya, era skor är så fina
Och er hy är så vacker och vit


Varför sitter du här på marken och fryser?
Sa jag och vinglade till
Jag ser ju att du darrar och skälver och ryser
Är det verkligen detta du vill?
Jag känner ett ställe dit vi kan gå
Jag är lika ensam som du
Fast jag har pengar och du ingenting
Så är vi tillsammans just nu

Åh, där tar du fel, min unge vän
Jag är inte ensam, bara kall
Det finns många som har lika lite som jag
Och en del har ingenting alls
Nej, jag sitter på marken för att benen är trötta
Och jag skälver mest av gråt
Men sorgen jag känner och värken i kroppen
Kan dina pengar kanske göra nåt åt

Så jag satte mig ner på marken bredvid
Och hon var vacker och vän som ett troll
Och T-banan stängde och vi hörde sista tåget
Ta av och försvinna på håll
Jag somnade under den stjärnklara himlen
Och när jag vaknade hade hon gått
Men i handen höll jag en liten bit papper
Med kvinnans adress som jag fått


Nu är jag tillbaka där jag hör hemma
I mitt åtta kubikmeters rum
Och nu är det bara väggen som möter min stämma
Men betongen är döv och stum
Idag tog den frihet jag stal mig slut
Efter tio dar i snön
Fyra par hundar och nio pistoler
Kom när jag sprang över sjön

Så nu sitter jag här utan sol eller stjärnor
Och klockan kan va vad som helst
Och jag tänker på kvinnor och på brännvin och Jesus
På Lenin och på Marx manifest
Och jag tänker på lagen som låter en utslagens
Liv bara rinna ut
När den samtidigt skyddar förbrytarna som
Snart ser till att vår luft tar slut

Jag har stulit och rövat och rymt och blitt fångad
Därför sitter jag här
Medan de som har lurat sitt folk på miljoner
Lever i Basel och Bern
Men jag tänker rymma så länge jag lever
Man kan inte bo som en hund
Och det kommer en dag då sanningen segrar
Så sant som att jorden är rund

Förr, när man inte var stämplad som farlig
Fick man ibland komma ut
På gården och tala med de andra
Och enas kring nya beslut
Men har man svikit förtroenden så många gånger
Som jag har hunnit med
Då är det säkrast för landet och för Gud och för kungen
Att man hålles i avskildhet

Jag funderar ibland över de som har medel
Att betala min mat och min säng
När så många av de som släpps ut härifrån
Så snart är tillbaka igen
Hur de har mage att kalla det vård
När man tvingas att leva ett konstgjort liv
Och vad de egentligen menar med återanpassning
När man förnedras här hela ens tid

När man sitter som jag, då har man all tid
I världen att tänka på
Att trots att man lever sitt liv i en bunker
Så finns det alltid en chans att gå
Och det räddar förståndet att man lever med känslan
Av att snart kunna slå sig fri
Men hur kommer det att gå när någon bestämmer
Att nästa gång tar de ens liv?

Jag talar ofta om revolutionen
I mina brev till dig
Och jag jobbar så gott jag kan för att få
De andra att ena sig
För vi är ju ändå av samma slag
Både arbetare och tjuv
Vi är alla förtryckta av de som har pengar
Men hämnden blir dubbelt ljuv

Men nu lämnar jag dig, du min fattiga kvinna
Som är min enda tro
Fast jag knappast vet vem du är eller liknar
Så känner nån till mina ord
Det är svårt att nå dig när jag är ute
Ja, det är svårt att hinna fram
Och om du inte längre vill ha mina plågor
Så ge mitt brev till nån ann′

Och om du inte längre vill ha mina plågor
Så ge mitt brev till nån ann'