Stormen Songtext
von Ulf Lundell

Jag gav mig ut i Stormen
Vinden ven och havet slog
Det var precis som den där natten
När Anna-Lena dog

Vilse på kullar och klippor
Och vinden in från nordväst
Folk säger att hon blev galen
Sen hon blev kvar här som gäst

På pensionatet neråt kusten
Nån kilometer härifrån
Och de går fortfarande undan
Och viskar när de möter ägarens son

Jag mötte Martin vid vägen
Det var mörkt och stormen röt
Först när han ropade såg jag honom
Stå där genomblöt


Vi tog vägen genom skogen
Till deras stängda hotell
Vi tog oss in och hängde av oss
Och började leta efter nån
Kvarglömd butelj

Vi slog oss ner på verandan
Det var kallt och rutorna rann
Av det piskande havet
Allting skakade liksom hans hand
När han hällde upp varsin whisky
Och tände min cigarett
Och våra blickar möttes
Och jag undrade vad dessa ögon sett

Han sa, "det är nånting jag vill berätta
Om den där natten i fjor
Då Anna-Lena sprang iväg
Utan sin kappa, sina skor"
Det var strax innan säsongens slut
Det var inte många gäster kvar


De hade flytt inåt landet från Stormen
Som hade härjat ett par dar
Men hon var kvar, kanske för min skull
Vi satt här ensamma rätt sent
Hon berättade om sig, om mig och hennes ansikte
Var så oförstört, så rent

Men nån gång strax efter midnatt
Kom det en väldig våg
Och sköljde ända hit upp på verandan
Krossade rutor och jag såg
Hur hennes ansikte förändrades
Det föll både skugga och ljus
Hon tog tag i min hand så hårt
Och hon började svaja som i rus

Hon höll min hand som en räddning
Men nånting drog henne bort
Och jag kunde inte hålla henne
Plötsligt slet hon sig
Sprang iväg och skrek nåt

Jag sprang efter, men vinden höll emot
Och jag slogs omkull av ännu en våg

Jag såg henne försvinna över klipporna
In i mörkret
Det var det sista jag såg

Folk tror att det var jag
Som tog hennes liv den där natten
Men jag vet att det var Stormen
Stormen och det här kalla vattnet

Han slog i och vi satt tysta
Han drack och såg på mig
Han sa, "vad jag sagt är sanning
Och jag hoppas att du kan tro på mig"
Och jag önskar att hon var här nu
Att hon satt där du sitter nu
Med sitt långa hår och sitt leende
Och jag önskar det var hon och inte du
Just då slogs rutorna sönder

Och en våg vällde in
Sköljdes med in i rummet
Allt var krossat av en vrålande vind
Jag sprang ut på stranden
Vi borde ha sprungit till skogs

Men ute i det svarta vattnet
Såg vi nån som slogs
Mot strömmarna i havet
Och Martin vadade ut
Jag följde efter ut i skummet
Och tillsammans lyckades vi dra honom in till land

Vi sjönk ihop på stranden
Martin sa, "vi måste härifrån"
Vi stapplade upp bakom huset
Och kom i lä för stormens zån

Det var en man runt tretti
Och när han hämtat andan igen
Sa han, "det är en till därute
Och hon är min enda vän"

Båten slogs sönder mot grundet
Och jag kastades ut
Han försökte resa sig
Men han föll ihop som ett skadeskjutet djur

Martin sprang ner till stranden igen
Och jag följde efter honom ändå
Vi såg nåt vitt komma drivande in
Och vi vadade ut igen vi två

Det var bara en klänning
I ett vredgat hav
Vi tog in den till stranden
Martin sa
"Det är det som Anna-Lena brukade ha"

Jag gav mig ut i Stormen