Manuel, augusti '94 Songtext
von Totta Näslund

Manuel stod framför spegeln
På sin sista kväll i livet
Och betraktade sin skepnad
Både grannlaga och väl
Efter trettio år och mera
Vill man ändå ta för givet
Att denna kropp är lika evig
Som ens odödliga själ

Han drog med handen genom håret
Och han skrattade åt synen
Av en vuxen man som kände sig
Som tonåring igen
Som han övade på gesten
Som han höjde ögonbrynen
Som han sökte efter leendet
Som fångar ögonen


Denna sensommarkväll
Är så trollskt sensuell
Själva månen lyser röd som blod
Dom ska mötas inatt
Och han minns hennes skratt

Som ett löfte bara han förstod
Han gick hastigt nedför trappan

Genom porten ut på gatan
Där han funderade på taxi
Men stod kvar i vankelmod
Det hade regnat lite förut

Men nu var vinden ljum och syrlig
Så han bestämde sig till slut
För att ta en promenad
Han gick och njöt av att bara andas

Och kände det så tydligt
Att det var somrarna som fått honom
Att älska denna stad


Att augusti blev så vackert
Det är precis som juniruset
Då hela stockholm blir förvandlat
Till ett enda vandringsstråk
Vid McDonalds var det stökigt
Han tog vägen runt om huset
Han var gammal nog att inse
Att man undviker allt bråk

Det är sensommarkväll
En kulört karusell
Under månen som är röd som blod
Mellan porlande skratt
Leker själar tafatt, det är kärlek som gör människan god
Han svängde in mot Sergel Plaza

I en oförsiktig genväg
Men han var mer än väl försenad
För en kvinnas tålamod

De stod mitt på trottoaren
Och de bad om cigaretter
Så han log och sa helt vänligt
Att han inga hade kvar
Plötsligt stod dom i en cirkel

De stängde av alla reträtter
Och när han bad att få passera
Fick han gliringar till svar
Men så ångrade sig någon

Och då flyttade sig flera
Och han sprang ner mot operan
När han kände nån inpå
Han fick en kraftig dunk i ryggen
Det var just inget mera
Så han blev uppriktigt förvånad
När han inte kunde stå

Det är sent Manuel
Det är långt mer än kväll
Ser du månen den är röd som blod
Det är sensommarnatt
Och i fjärran hörs skratt
Och du undrar vad du missförstod

Dina löften dina drömmar
Blir till rännilar på gatan
Men du känner inget mer
Än ett sällsamt levnadsmod
Och en doft av fuktig asfalt
I neonens syndflod