Livselixiret Songtext
von Stefan Demert

Det bodde en gubbe långt ut på en pir
Han var av en endaste tanke besatt
Han sökte en formel för livselixir
Hans fönster det lyste var eviga natt
Han läste i böcker båd' stora och små
och blandade vätskor av alla de slag
för att hejda den kraft som gör tinningen grå
och människans lekamen förtvinad och svag
Det gäller sa gubben att hinna ikapp
för hösten han nalkas med väldiga kliv
Snart nappar han säkert min skrynkliga lapp
och stoppar den in i sitt gamla arkiv
Och när han var hunnen till åttiotre
När kroppen var gisten och ögonen sved
Se då fick han lön för sin gamla idé
En droppe så klar ned i provröret gled
Han tittade nyfiket på sin produkt
Sen tog han försiktigt en klunk därutav
Det smakade ungdom och sommar och frukt
Det smakade honung och himmel och hav


Det brann i hans hjärta en glödande sol
och blodet sköt fart i hans blodomlopp
Han reste sig omtumlad upp från sin stol
och rätade långsamt sin krokiga kropp
Men nu gick det undan och ingenting höll
tillbaka lavinen som hade fått fart
Som fjäll från en kotte hans livsdagar föll
Ja frukten den krympte ihop till ett kav(?)
När han var en yngling på blott tjugotvå
så skrek han förtvivlat här stannar vi håll
Men han blev allt yngre, och yngre ändå
Och snart var han bara ett plus minus noll
Nu var han ett litet förunderligt frö
På golvet han låg i en springa i träet
Ja mindre han var än en flinga av snö
Och alls ingen hörde hur illa han grät
Men golvdraget blåste som golvdraget gör
och fröet det greps i en virvlande gir
sen sjönk det så sakta och tyst i ett rör
och drunknade där i sitt livselixir