Är det konstigt att man längtar bort nån gång Songtext
von Lena Andersson

Det regn som sakta faller här i stan gör husen grå.
Neonljusen de speglar sig i asfalten den blå,
Och bilar signalerar, jag ser människor på språng.
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
Och om man älskar hav och vindar och är trött på neon och betong,
är det konstigt att man längtar bort nån gång?

I staden där studerar man. Där har man sin fabrik.
Där har man sitt kontorslandskap, sin marknad, sin butik.
Man talar om sin marknadsdel, sitt jobb och sin säsong.
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?


Säg är det konstigt att man längtar bort nå′n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång,
Och om man älskar hav och vindar och är trött på neon och betong,
är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Här talar man om kärleken i stora runda ord.
Här spränger man för tåg och bil, man våldtar moder jord.
Men sen när vinden ligger på, känns plötsligt doft av tång
Är det konstigt att man längtar bort nå'n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång,
Och om man älskar hav och vindar
Och är trött på neon och betong,
är det konstigt att man längtar bort nån gång?