Man borde inte sova (Jeremias i Tröstlösa-Wennberg) Songtext
von Lars Demian

Man borde inte sova när natten faller på
Ty tänk då tindrar stjärnorna, högt uppe i det blå
Det är så tyst och stilla, att sova vore illa
Jag vandrar mina vägar över äng och genom skog
Och stjärnorna de följa mig, så sällskap har jag nog


Det sägs de äro tusen mil och ändå mer från oss
Än brinna de med stadigt sken, än flamma de som bloss
Som silver och kristaller, nu deras skimmer faller
Och en och annan flammar till, när hon har brunnit ut
Så faller hon och är det som en strimma rök till slut

Man kan väl aldrig drömma så skönt och underbart
Som själva natten ter sig, när de stjärnor lyser klart
Det är som om det hördes ett silverspel som rördes
Man borde inte sova, när som natten faller på
Man borde se på stjärnorna, man borde vara två